Coyotes

Buenos Aires.

Jag hängde på ett fullsatt Hovet igår kväll när Dif mötte Hv71 i SM-final. Jag jobbar på globen och hovet lite extra sådär, och igår var första gången på nästan fem månader. Lite svårt att hänga med i vad allt kostar, vart det finns, hur många öl man får sälja osv. Och tempot! Att slängas in på en röjig hockeyarena när alla vill ha öl och korv med bröd, typ. Men det var kul, speciellt nu när dif vann med 4-2. Jubel inifrån kiosken vid A10! :)

Jag ska jobba i globen på måndag också, efter att ha agerat personlig tränare för Vera. Hon vill börja springa här ute i botkyrka så först ska vi fixa en fin outfit till henne (like it's needed) och sen ut hit på "landet" och löpa. Det ska bli kul att se hur det går, jag ser fram emot att få grilla henne lite, haha.

Idag är farmor hemma hos oss och pratar sönder min morgon. Jag kan inte göra någonting utan att hon är mig i hasorna och gaggar! Men hon är rolig, och det är kul att se henne efter tre månader. Ikväll kommer våra kusiner och mormor och en drös människor från värmland hit för att fira Denise och pappa. Således är helgen uppbokad, men ska försöka skriva här också.

Vi hörs!

Så här slitigt hade vi det senast förra veckan, jag och tre andra tjejer.

Vera, Natalie och Stina (som tagit fotot) var mina kompanjoner först en vecka i Buenos Aires i Argentina och senare Trindade och även Rio de Janeiro i Brasilien. Det här fotot togs precis innan Natalie och Stina lämnade mig och Vera, två veckor sedan imorgon.

För alla som inte vet det så är Ipanema beach den creddigaste - glöm Copacabana! Och beach no.9 är där de vackra människorna solar och badar. Självklart också vi. Däremot vet jag inte om jag riktigt kan säga att vi var så vackra, vi gled runt med rosa rumpor och plastpåsar med slitna vattenflaskor och övermogna bananer, klädda i nån solblekt t-shirt och med en sandig sarong under armen, alternativt över axlarna. Gringas!

Idag har vi ett lätt dis över Slagsta, kan tänka mig att det är lugnet före stormen.Läste precis SvD:s väder och det ser inte lovande ut. 
 


Kids, håll er hemma i helgen. Det är inte värt att gå ut i natten!



Jag har hur som helst mycket för mig, släkten kommer hit för att fira syster nummer två och pappa som fyller år, och om jag lyckas ta mig ut blir det för att fira min barndomskompis Jimmy som fyllde 20 i tisdags och ska ut och röja imorgon. Jag hoppas att det ordnar sig.

Idag då? Fritids igen, haha. Om än för tre timmar så är det ändå ett statement för de bittra tanterna som jobbar där nere, de behöver mig. Jag vet, jag är överdrivet stolt över detta, men så låt mig vara det då. Då kan du sitta där och vara ordentlig och anpassad och artig och blygsam. Tråkig. Och ganska falsk? Jag ska i alla fall dit och vara kick-ass lärare med åttaåringar idag. Ska springa livet ur mig på skolgården och vinka in till tjockisarna i personalrummet som äter en transfettglaserad sockerkaka. Hoppas att de får i halsen säger jag bara!

God morgon världen!

Ja, det är ändå en rätt god morgon, jag har varit vaken sedan fem i morse då jag blev väckt av Leos väckarklocka. Övernattade hos honom på gärdet efter en helkväll i goda vänners lag hemma hos Sofie och Fredrik. Som Sofie berättat blev jag matad och underhållen med Buzz, fick till och med ett glas vin sådär en tisdagkväll, vad mer kan man önska sig?

När man spelar tv-spelet Buzz (ett frågesportspel ungefär som Trivial Pursuit) får man välja karaktärer, döpa dem, välja kläder och ha sig. Gissa då om jag blev glad när man kunde vara en gimp! Ni vet, en sån där sjuk figur som får en att tänka på BDSM-sex och wrestling. Tänk Pulp fiction! Jag och min sjuka humor.

Med ett piskljud som min signaturmelodi voltade och brölade jag mig igenom fyra omgångar och vann till sist, glad som ett barn på julafton. Och nu, för att göra er morgon, eller bara göra er lite gladare, här har ni en bild från Brasilien, tagen av min vän Stina Rolf:



Vi promenerar längs Ipanema beach till skiljepnukten mot Copacabana för att titta på solnedgången. De två männens miner är bra exempel på det dagliga bemötandet från det motsatta könet.

Ha en bra dag!

Familjens gullegris Agge var här igår, och precis såhär söt var han:

-Ja, det var väl en jävligt väntad ståndpunkt från min sida, att jag ska "inse hur tråkigt det är i Stockholm" och beklaga mig över alla stela krogar och klubbar med enformig musik och träiga människor? Kanske det. Kanske är jag jävligt förutsägbar när jag säger det, men det gör inte saken mindre sann;



STOCKHOLMS UTELIV


 S U G E R !


Igår skulle jag langa en "homecoming utgång" och känna stadens puls. Väldigt oplanerat och random, speciellt då jag varken har telefon eller telefonnummer till folk. Och mammas mobil är tydligen så knas att man inte kan ringa med den heller, försökte ringa både Leo och Lisa utan succé. Men jag visste att Paula, en tjej jag känner från gymnasiet, skulle ha lite party och sådär. Bland andnat skulle Vera närvara, så jag drog dit. Träffade en handfull kompisar och drack mörk rom från min fickplunta. (Ja, jag är en lodis?) Trevligt, jag myste och tog ikapp förlorad tid med goda vänner.
So far so good.
Sen drog vi till Reisen i gamla stan. Jättemycket folk. Osoft musik. Men ändå okej, jag hade kul tack vare sällskapet. Helt plötsligt började folk droppa av och gå hem. Vafan, tänkte jag och Vera och hennes rumskompis Hannah. Klockan var två, det är typ nu kvällen börjar? Inte i Sverige. Vi tar en tarre till Berns och ser en hord av människor sträcka på sig, vifta, vinka, le och dansa. Allt för att få bli den lycklige att vinna Berns-lotteriet och få komma in på klubben. Vi stod där i några minuter och insåg att det var fullt där inne, orkade inte kämpa för att slänga oss ner i en svettig källare fylld med modebloggare och musikjournalister. Så kul är det faktiskt inte, speciellt när det är typ iskallt ute? 
Således gick Hannah hem, jag och Vera åkte tillbakaa till gamla stan och mötte hennes pojkvän Calle. Han tog oss till en liten oas, en hemlig klubb i en stängd krog. Det gjorde ju kvällen. Myspys, jazz, stora isblock i drinkarna, människor som kan föra riktiga konversationer. Ursäkta mig om jag har blivit gammal och tråkig men jag uppskattar faktiskt lite intelektualitet every now and then. 

 Nej, nu är det jag som stannar hemma och gör något roligare för pengarna!

Jag orkar inte ens prata om det, vill inte slösa energi på eländet. Låt oss bara säga att de flesta människor i Stockholm är väldigt ointressanta. Det är inte för att jag har varit på så häftiga klubbar i Sydamerika som jag har upptäckt att gräset är grönare på andra sidan, jag har alltid känt det. Man pratar inte med främlingar, alla klär sig likadant, alla lyssnar på samma musik. Och ingen vill sticka ut. Om man vill ha uppmärksamhet är man jobbig.

Vad fan var det som gick så jävla snett?

På tunnelbanan hem med en McFeastmeny i knät mötte jag tre underbara människor. Det var tre gymnasieelever som kom fram och frågade om jag ville dela med mig av mina pommes frites. Hur underbart är inte det? Det slutade faktiskt med att jag följde med dem hem, langade lite mer mat och diskussioner om livet innan alla fyra däckade i Mickis etta på Skärholmstorget.

 TACK! Cookie, Mickis och André, ni gav mig hopp om människan.
Ni fick mig att tro att man kan vara normal i Sverige också. Och tack alla förortskids, jag skiter i hur politiskt inkorrekt och generaliserande jag är nu, men världen behöver fler människor med avslappnad mentalitet och värme. I love you!

God morgon varlden! Det ar en ny dag här i Stockholm, ett tungt grått täcke ligger över blöta gräsmattor och trottoarer. Fåglarna tar sats från maggropen och försöker trycka ut sig lite skönsång, det är ju ändå april. Jag hör hur barn blir uppmuntrade att gå ut och spela fotboll eller hoppa hopprep, grannen har börjat snickra på ännu ett nytt projekt som kommer ta en sommar att slutföra och hålla området sömnlöst. Jag är definitivt tillbaka i Slagsta, förortsidyllen.

Mamma och pappa vackte mig nyss, tydligen kommer min morbror med fru och ettårig son om en timme för att fira min syster Evelina som fyller 16 år idag. Da var det bara att slänga sig upp, dammsuga lite och ta på sig något respektabelt. Vad kan det vara då? Jag har inte sett min garderob på över tre månader, jeans känns som en mindre rysare och smink ska man väl kinte ens prata om. Men, det är bara att skrida till verket. Om ett litet tag återkommer jag med resultatet. Ser fram emot lasagnen till lunch och att få träffa Algot, skitungen jag har tjatat om. Så söt!

Ta det lugnt Sofia, ångesten lägger sig lite mer för varje dag! Men NJUT när du kan!

Jag ar hemma. Jag lever. Jag har angest.

Men wtf, jag borde inte klaga! Jag har ju varit borta under de tre varsta manaderna i Sveriges historia pa 200 ar! Jag borde vara glad som fan som har rest runt och levt ett dagdrivarliv i tre manader. Jag borde vara glad over att allt gick sa bra och att jag kom hem okej. Och jag borde vara glad over att traffa familj och vanner igen. Jag borde vara full av liv och energi och beredd att ge mig ut i arbetslivet med nya tag. Jag borde se fram emot och uppskatta att vara i Sverige igen, dar allt ar sa ordnat, tryggt och sakert. Bekvamt. Palitligt. Man vet vad man far och man far vad man betalar for. Det ar val anda ratt SKONT?!

Nej, det ar inte skont. Jag kom till ett gratt och regnigt valfardsSverige vid 23-tiden igar kvall, snubblade ut mot en iskall volvo med mamma, pappa, Vera och hennes pojkvan Calle. Det var lange sen jag hade ett sa snappt bultande hjarta utan att ha stoppat i mig konstiga substanser. Jag madde illa. Vi bada hade tarar i ogonen nar det lilla ettriga planet fran Air-Berlin skjot ut hjulen och gled ner pa Arlanda pa ett kliniskt, smartfritt, valdigt kyligt satt. Valdigt tyskt, tankte jag. Det var ju varsta mojliga for oss tva vrak, att aka med ett tyskt bolag den sista vagen. Kanslokallare far man ju leta efter. De senaste dygnen har det helt enkelt varit mycket upp och ner, bade fysiskt och psykiskt.

Men jag ar alltsa hemma igen.

Sjalvklart ar det inte sa farligt som man kanner de forsta darrande sekunderna man landar och inser att tre manaders livsflykt kommer till en ande med ett kliniskt tyskt DUNK. Det ar ju upplagt for att man ska bli dramatiskt. Jag mar nog battre imorgon, da fyller yngsta syrran Evelina 16! Det blir kul. Sen pa kvallen maste det bli utgang! Bara att ta tjuren vid hornen och langa en javla fylla sa fort som mojligt! Skriver mer nar jag lugnat ner mig och kommit till ro har i Slagsta. Jag ar faktiskt jatteglad och jatterord over att fa traffa familjen igen, jag vill bara hanga har ikvall och ata godis! Harliga tider. Hors och SES snart, imorgon om jag har tur!

Min mobil blev jag av med nere i sydamerika, sa jag ar onabar pa det sattet. Facebook tills vidare!