Coyotes

-Ja, det var väl en jävligt väntad ståndpunkt från min sida, att jag ska "inse hur tråkigt det är i Stockholm" och beklaga mig över alla stela krogar och klubbar med enformig musik och träiga människor? Kanske det. Kanske är jag jävligt förutsägbar när jag säger det, men det gör inte saken mindre sann;



STOCKHOLMS UTELIV


 S U G E R !


Igår skulle jag langa en "homecoming utgång" och känna stadens puls. Väldigt oplanerat och random, speciellt då jag varken har telefon eller telefonnummer till folk. Och mammas mobil är tydligen så knas att man inte kan ringa med den heller, försökte ringa både Leo och Lisa utan succé. Men jag visste att Paula, en tjej jag känner från gymnasiet, skulle ha lite party och sådär. Bland andnat skulle Vera närvara, så jag drog dit. Träffade en handfull kompisar och drack mörk rom från min fickplunta. (Ja, jag är en lodis?) Trevligt, jag myste och tog ikapp förlorad tid med goda vänner.
So far so good.
Sen drog vi till Reisen i gamla stan. Jättemycket folk. Osoft musik. Men ändå okej, jag hade kul tack vare sällskapet. Helt plötsligt började folk droppa av och gå hem. Vafan, tänkte jag och Vera och hennes rumskompis Hannah. Klockan var två, det är typ nu kvällen börjar? Inte i Sverige. Vi tar en tarre till Berns och ser en hord av människor sträcka på sig, vifta, vinka, le och dansa. Allt för att få bli den lycklige att vinna Berns-lotteriet och få komma in på klubben. Vi stod där i några minuter och insåg att det var fullt där inne, orkade inte kämpa för att slänga oss ner i en svettig källare fylld med modebloggare och musikjournalister. Så kul är det faktiskt inte, speciellt när det är typ iskallt ute? 
Således gick Hannah hem, jag och Vera åkte tillbakaa till gamla stan och mötte hennes pojkvän Calle. Han tog oss till en liten oas, en hemlig klubb i en stängd krog. Det gjorde ju kvällen. Myspys, jazz, stora isblock i drinkarna, människor som kan föra riktiga konversationer. Ursäkta mig om jag har blivit gammal och tråkig men jag uppskattar faktiskt lite intelektualitet every now and then. 

 Nej, nu är det jag som stannar hemma och gör något roligare för pengarna!

Jag orkar inte ens prata om det, vill inte slösa energi på eländet. Låt oss bara säga att de flesta människor i Stockholm är väldigt ointressanta. Det är inte för att jag har varit på så häftiga klubbar i Sydamerika som jag har upptäckt att gräset är grönare på andra sidan, jag har alltid känt det. Man pratar inte med främlingar, alla klär sig likadant, alla lyssnar på samma musik. Och ingen vill sticka ut. Om man vill ha uppmärksamhet är man jobbig.

Vad fan var det som gick så jävla snett?

På tunnelbanan hem med en McFeastmeny i knät mötte jag tre underbara människor. Det var tre gymnasieelever som kom fram och frågade om jag ville dela med mig av mina pommes frites. Hur underbart är inte det? Det slutade faktiskt med att jag följde med dem hem, langade lite mer mat och diskussioner om livet innan alla fyra däckade i Mickis etta på Skärholmstorget.

 TACK! Cookie, Mickis och André, ni gav mig hopp om människan.
Ni fick mig att tro att man kan vara normal i Sverige också. Och tack alla förortskids, jag skiter i hur politiskt inkorrekt och generaliserande jag är nu, men världen behöver fler människor med avslappnad mentalitet och värme. I love you!