Jag tror att jag skriver i SvD's kulturdel
Vad är livsglädje? Vart och hur hittar man sin plats på jorden? Vad är syftet med våra liv? Det är extremt kluvna existensiella frågor som är väldigt svåra att ha ett svartvitt svar på. Men om man ser till sitt förestående liv, och själv får välja;
Vill man leva för att jobba eller jobba för att leva?
I Brasiliens två städer Sao Paolo och Rio de Janeiro pågår dessa diskussioner. Att besöka de två städerna är verkligen som dag och natt.
Sao Paolo är stort, karriärsinriktat, överfullt av skyskrapor och portföljer. Folk äter bättre mat, har finare kläder och en mycket större världssyn. Kulturscenen är fantastisk. De flesta tänker på vad de äter, tränar och ser till att må bra. Men stressen är påtaglig. Inte många människor ler en vanlig dag i matbutiken, folk springer på en i tunnelbanan om man inte vet vart man ska, och hastigheten på folk på gatan är nästan som i Europa, vilket betyder väldigt hög i Brasilien. Man anar också en känslighet av att höra till rätt sida, jobba på rätt kontor, heja på rätt fotbollslag, åka till rätt by på semester... I sinnet är människor sköra här.
Går man till Rio istället, möts man av en stad belägen i dalen av en stor grönskande bergskedja längs med havskusten, med naturen så närvarande som den är så frånvarande i Sao Paolo. Människor går runt i flip flops vare sig de ska till stan eller stranden. Ingen har bråttom, att äta middag tar lätt två timmar. Gamla människor är ute och rör sig med barn, det är aktivitet överallt och människor är varma och kärleksfulla. Men utvecklingen har stannat. Vart är Rio om 25 år? Systemet är sårbart, bara när det regnade lite för mycket i april föll stora delar av staden ihop.
Vad man kan se här är att det finns olika sätt att leva på, bra och dåliga aspekter kan man hitta i allt. Vill du att ditt jobb eller din fritid tar överhanden?
Vill man leva för att jobba eller jobba för att leva?
I Brasiliens två städer Sao Paolo och Rio de Janeiro pågår dessa diskussioner. Att besöka de två städerna är verkligen som dag och natt.
Sao Paolo är stort, karriärsinriktat, överfullt av skyskrapor och portföljer. Folk äter bättre mat, har finare kläder och en mycket större världssyn. Kulturscenen är fantastisk. De flesta tänker på vad de äter, tränar och ser till att må bra. Men stressen är påtaglig. Inte många människor ler en vanlig dag i matbutiken, folk springer på en i tunnelbanan om man inte vet vart man ska, och hastigheten på folk på gatan är nästan som i Europa, vilket betyder väldigt hög i Brasilien. Man anar också en känslighet av att höra till rätt sida, jobba på rätt kontor, heja på rätt fotbollslag, åka till rätt by på semester... I sinnet är människor sköra här.
Går man till Rio istället, möts man av en stad belägen i dalen av en stor grönskande bergskedja längs med havskusten, med naturen så närvarande som den är så frånvarande i Sao Paolo. Människor går runt i flip flops vare sig de ska till stan eller stranden. Ingen har bråttom, att äta middag tar lätt två timmar. Gamla människor är ute och rör sig med barn, det är aktivitet överallt och människor är varma och kärleksfulla. Men utvecklingen har stannat. Vart är Rio om 25 år? Systemet är sårbart, bara när det regnade lite för mycket i april föll stora delar av staden ihop.
Vad man kan se här är att det finns olika sätt att leva på, bra och dåliga aspekter kan man hitta i allt. Vill du att ditt jobb eller din fritid tar överhanden?
Kommentarer
Trackback
