Coyotes

Jag undrade vart den var.
Varför den inte slog till.
Jag undrade vad det var för fel på mig.

Men nu har ruset av att sova i MIN säng och äta MINA flingor till frukost lagt sig, och nu har den där avlägsna känslan slagit klorna i mig.

-Jag talar om ångesten. tanken på att jag vara hemma.

Jag vet vem jag är när jag dansar på borden och plockar avokader från träden i Sydamerika, kollektivåker med 12 pers i en bil till Coachella i LA och ringer knasiga påtända producenter i Boston.

3 månader utomlands har satt sina spår.

Jag vet inte vem jag är här. Jag vet inte vad jag brukade göra. Så nu när jag tagit ut hundarna på promenad, köpt nya skor, målat naglarna, bakat bullar, tränat pole, lekt med mina kära vänner och min familj, nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag har glömt. 

Jag är så fruktansvärt himla ledsen. Jag har så ont i kroppen. Jag har klaustrofobi över ytorna jag rör mig på. Jag får ont i magen. Hur länge var jag borta egentligen? Jag får svindel av att tänka på allt galet jag har gjort och nu helt plötsligt ska jag vika skjortor igen? Jag vill inte! Det enda som gör mig glad är mina planer för hösten och nästa år. Det är väl konstigt att jag varit på andra sidan jorden så länge och nu när jag är hemma känner jag mig mer vilsen än någosin.

JAG VILL HA VÄRLDEN!


/Lilla Vilsna Sofia