Coyotes

Emelie Karlsson, kvinna, 20 ar, fran Stockholm Sverige.

Eller ska jag saga kvinna nar jag ar 20 ar? Det dar kan vara ett kansligt amne for manga. Vi har pa bloggen befinner oss ju alla i skiljepunkten mellan barndomen och vuxenlivet och da ar det svart med alla benamningar och stamplar, ar man vuxen nog att kalla sig for man/kvinna? Jag vill i alla fall tro att jag inte ar ett barn langre och atminstone ar pa vag mot vuxenlivet, ma det vara bra eller daligt.
Och borde jag saga att jag ar fran Stockholm? Tekniskt sett ar jag inte det, jag ar uppvuxen i fororten Botkyrka och mina foraldrar kommer fran varmland. Inte mycket Stockholm dar va? Jag vet inte.

Vad gor jag da? Jo, sen decennieskiftet har jag befunnit mig i Sydamerika med min vapendragare Vera. Hela januari var vi i Buenos Aires i Argentina och rojde. Det ar en fantastisk stad, som en blandning mellan New York, Tokyo och Gotham city. Jag skulle verkligen kunna tanka mig att bo dar i nagra ar.
Nu ar vi i Valparaiso i Chile och hanger. Vi har akt runt ganska mycket har, fran huvudstaden Santiago till sommarstaden Zapallar vid kusten och Santa Cruz i vindistrikten i sodern. Nu ar vi alltsa i Valparaiso och bor hos Sofia, en tjej vi har traffat som ar harifran men som har bott i Sverige och flyttar tillbaka dit i mars. Det blir kul att traffa henne hemma sen ocksa. Konstigt bara, dar blir det pa Berns terass istallet for stranden i Viña del mar. 
Vi ska aka tillbaka till Buenos Aires i helgen, vilket ar bra for bloggen, for nu har vi digitalkameran med oss! Vera glomde den hemma, och min kamera forsvann i Barcelonas nattliv i somras. Sa bered er pa bilder fran bade Argentina och Brasilien dit vi ska sen! Det kommer bli fantastikt.

Annars ar jag en ganska enkel manniska. Vi reste ivag for att slippa vinterkylan och morkret hemma i Sverige, och vi kunde val inte ha valt ett battre lage an nu nar det ar den kallaste vintern pa 200 ar! Det gor mig ganska skadeglad faktiskt. Jag har inte mycket att langta hem till heller. Inte mycket mer an manniskorna jag har runtomrking mig, familj och vanner. Nej, nar jag kommer hem blir det att klippa sig och skaffa ett jobb. Och flytta hemifran igen, gora ett nytt forsok. Men det ar senare bekymmer! Nu ar det sol, bad, fest, sevardheter och nya manniskor! Och jag antar att jag delar med mig av allt detta har pa bloggen, nu nar jag ar en accepterad medlem i flocken. Vi hors snart igen!

/ The one & only Emelie